Men man gör det ju inte!
En gång gjorde jag något fasansfullt. Jag snattade! Eller nej, men jag tog en godis från lösviktsgodiset och stoppade det i munnen. Det är ungefär det värsta snatteriet jag gjort!
Två gånger under en kortare tid så har jag diskuterat stöld och snatteri. Är inte det en väldigt sjuk grej egentligen?Man gör något som man vet är fel men man gör det i allafall?
Det finns såklart olika nivåer på det hela. Vissa går och stoppar flintastekar i jackan och andra förfalskar papper så pass bra att man kan bli bestulen på sin sommarstuga? Är inte det läbbigt? För visst kan man tänka tanken, " Nu skulle jag kunna ta på mig den här jackan som inte är larmad och bara gå ut, ingen skulle märka det" MEN MAN GÖR DET JU INTE? Jag har hört så mycket sjuka historier både i tidningar och från vänner, där stackars små tanter blir bestulna på sina plånböcker av tjejer som i maskopi utför handlingen, ( en håller vakt, en låtsas hjälpa tanten och den tredje snor plånboken), jag har hört om folk som med riktigt fräcka metoder bara traskat rakt ut med ett par skor ur en skoaffär, eller små 12 åriga tjejer som snor smink för flera hundratals kronor...listan kan göras lång.
Vad är det som krävs hos en människa för att man ska utföra dessa handlingar? Är man så desperat efter en flintastek att man bara måste stoppa den i jackan och gå? Har man en väldigt väldigt förvrängd livssyn? tänker man att det helt inte spelar någon roll? Är det uppfostran? Självkänsla? MIssbruk? Eller handlar det om någon slags spänning? Jag tycker i allafall att det är skrämmande och jag blir faktiskt lite upprörd, och jag är inte den som blir upprörd i första taget.
Nåväl, idag ska jag sitta och jobba på Örebro cupen i handboll, kryssa i mål på ett papper i sex timmar...
Hoppas vi får gratis korv eller nått!
Annars kanske jag kan ta en utan att betala det borde ju vara okej?
Aah! just det, man tänker tanken...
...men man gör det inte!
